11. joulukuuta 2012

Sverige, recension

’Sverige’ är en medellång dramaserie men kort jämfört med sådana serier som ’Egypten’  ’Kina’ eller ’Italien’. De första avsnitten av ’Sverige’ har redan sänkt sig i historiens mörker, men de var heller inte särskilt sevärda. Finns de på VHS vet man inte.

De kända avsnitten led ganska länge på brist av händelser. Men när kritiken hörde av sig, blev det fart. På 1600-talet känner man igen många figurer också i serien ‘Tyskland’. Det blev lite stökigt i detta skede. Episoden ‘Det trettioåriga kriget’ var alltför lång med virriga och ologiska händelseförlopp. Dessutom kostade alla stunts en förfärlig massa pengar. Då tittarsiffror inte steg i takt med kostnaderna, måste takten skruvas ner. Därefter har skapare varit rädda för att slösa för mycket pengar på krigsscener och i stället vänt sig mot en mer pacifistisk riktning.

Under slutet av 1700-talet blev det många väldigt lyckade avsnitt med kung Gustaf III:s äventyr. Toppen blev det dramatiska mordet på Kungliga Operan. Därefter tittade man på avsnittet ‘Kriget i Finland’. Genom detta avsnitt kunde man röja bort alla finska roller från serien. (Så planerades i smyg spinnoffen ‘Finland’.)

Enligt tittarna var Strindberg en av de populäraste figurer under 1800-talet. Man struntade i hans chauvinism, antisemitism och allmän strulighet, och han har många gånger röstats fram till en av de bästa karaktärerna. Skapare har ändå fortfarande motstått frestelsen att använda honom på nytt. Kanske är man rädd för att i det nuvarande samhällsklimatet skulle diskussionen blomma upp om huruvida TV är ett dåligt inflytande på både barn och vuxna.

Därefter var serien ganska slö. Det var inga särskilt originella händelser och tittarsiffror minskade stadigt. Andra motsvarande serier hade åtminstone ett krigs-, inbördeskrigs- eller revolutionsavsnitt, eller åtminstone en diktaturstory. Till och med ett världskrig saknades. I stället diskuterades ivrigt 1942 var Strindbergsstatyn borde placeras. Modellstatyer gjorda av träribbor och sackväv placerades på prov i olika parker. Detta gjorde man så att folk skulle ha det lättare för sig att bedöma hur statyn skulle se ut i olika omgivningar, allt medan andra världskriget rasade utanför folkhemmets trygga gränser.

Det dåtida producentparet Myrdal beslöt att något absolut måste göras. Annars skulle den slöa takten av serien riskera tittarnas välfärd och psykiska balans. Efter diskussionen riktades stilet mer mot komedin. En till orsak var också att spinoff-serien ‘Finland’ dominerade i genren krig, action och spionage. Sedermera har ‘Sverige’ utomordentligt skickligt behandlat olika sk. i-landsproblem. Armén och poliskåret har behandlats med humor för att tydligt understryka producenternas pacifistiska sinneslag.


Ett sk. köttbullsdrama blev en av 1980-talets finaste episoder. Beväringarna klagade att de fick för stora köttbullar till mat. De kunde ju bli farligt överviktiga. Under 1990-talet följde man intensivt ödet av berguven Eloff. Fågeln flög mot högspänningslinje, brände sig och opererades på statens bekostnad. Eloff lyckades dock orsaka en några andra små kostnader: strömbrott på ett enormt område – härifrån det fiffiga namnet Eloff – och en masugn gick sönder. Hela historien fick dock ett lyckligt slut då Eloff blev pappa. (Om han fick pappaledigt vet man tyvärr inte.) Och när manusförfattarna led på brist på fantasi, kunde man ju alltid ta fram poliserna och smygskratta på deras bekostnad.

Utöver dessa enskilda episoder, är den röda tråden som löper genom hela serien tanken på Sverige som världens bästa land som känner sig kallad att förbättra The Planet Earth. Då kritikerns sinne för humor inte är så sofistikerat som svenskarnas, tar man inte ställning till om det gäller ett klart dramatiskt drag eller kultiverad självironi i stil med 'Blott Sverige svenska krusbär har'. På andra ställen vill serien återvända till sina dramatiska traditioner. Då bjuds det på intriger med arbetslöshet, hemliga vapenaffärer med diktaturstater, vilda fester på skattebetalarnas bekostnad och till och med rasism. ‘Sverige’ rör sig dock här på osäker mark. Trovärdigheten övertrumfas tyvärr av många andra motsvarande serier..

Allt som allt skulle jag säga att under de senaste avsnitten har ‘Sverige’ börjat finna sin egen marknadsnisch. Producenterna borde koncentrera sig ännu mera på komiska inslag med vilka de har tidigare lyckat bäst och lämna dramatiska element till andra serier. Världen kan aldrig få nog av glädje.

Obs. Nuförtiden är serien också lämplig för barn. I motsats med många andra populära serier som t.ex. ‘USA’ bjuder den inte på våld. Den är ju svensk. Den är ju lagom.


Ja täällä sama toisella kotimaisella.

Ei kommentteja: